Har lagt många tankar den senaste tiden på mina alldeles speciella ängel (knappt så man kan skriva utan att tårarna kommer) som tappat hörseln nästa helt. Senaste gångerna vi tränat har jag sett det mer och mer även i träningen... han ser så förvirrad ut och undrar säkert varför matte inte säger vad han ska göra längre.. idag märkte han inte ens när vi fick främmande och gästerna undrade varför han inte hälsade..
Det är lätt att ge upp och tänka att det inte kan bli mycket mer av honom men jag vägrar bli en av alla som låter sin hund pensioneras för att en ny hund kommit till familjen som har andra förutsättningar för att kunna lyckas bättre i den som jag älskar att göra-agility. Jag läste i en blogg om en tjej som uttryckte det så att hon inte ville se tillbaka på tiden med sin hund med år av tomhet där de inte gjorde något. Så nu är vi ute och springer ihop för att få upp konditionen på oss båda igen, han simmar i poolen och sjön, samt bygger muskler med tyngder och off-road-promenader. Jag kör så gott jag kan på träningarna även om det psykologiskt sätt är tungt att se att ens hund förändrats men nu jävlar! Har bara en ängel som honom och han har så mycket kapacitet- om jag bara kan få ur honom den!
1 kommentar:
Bra att du inte ger upp med honom..han vill och kan..
Jag hoppas iaf att ni kommer att få många fler år tillsammans som ni kör agility och annat kul!!
Skicka en kommentar